Comeback - efter 35 år

Av ren leda bestämde jag mig för att ta en tennislektion i går. Jag tror inte jag har spelat sedan jag stod och slog med mitt Tretorn träracket på asfaltsplanen utanför Kärrdalsskolan. Då var jag i 12-årsåldern.

Men trots att det passerat 35 år var det mesta likadant. Backhanden är riktigt vass, men forehanden ... tja, om vi ska vara snälla kan vi kalla den "labil".
Jag vet inte vad det beror på, men medan jag attackerar bollen aggressivt på backhandsidan är det nästan som om jag tar ett halvt steg bakåt vid bollträffen på forehandsidan.

Vad som däremot hade förändrats var orken. Okej, det är 30 grader i skuggan här och tennisplanen ligger indränkt i gassande sol, men ändå. Efter en halvtimme där instruktören matat snälla bollar på mig var jag så slut att kvaliteten i slagen sjönk betänkligt. Tennis borde väl inte vara så jobbigt när man får bollarna serverade?

Jag skämdes faktiskt lite, och grämde mig också lite för att jag inte kunde tillgodogöra mig hela lektionstimmen optimalt. Nu funderar jag på att ge mig ut och springa några kilometer i hettan under ett par dagar, för att sedan försöka med en ny lektion på torsdag eller fredag.

Solsemester och pokerabstinens

Jaha, som ni kanske har märkt kommer det då och då, med synnerligen ojämna mellanrum, en liten uppdatering från Farbror Indi.

Jag är, som ni säkert anar, inte alls i Vegas och försöker bli multimiljonär, utan på Korsika. Min mamma bjöd mig och Anna på två veckor på Langleys hotell Orizonte, och vi har en vecka kvar.



Här är livet enastående behagligt. Man slappar vid poolside ett par timmar, eller går ned till den vackra men glest befolkade sandstranden 75 m från hotellet. 28 grader i luften och 24 i vattnet.

Själva inkvarteringen är ganska enkel. Byggnaden är sliten, men det är liksom inte den man betalar för. Langleys trademark är kanske i första hand den fantastiska maten (utsökta trerätters varje kväll), aktiviteterna och den hjälpsamma och trevliga personalen (alla är skandinaver, har stora vita leenden och ingen har fyllt 25).



Några saker skaver dock en smula. Internet finns bara i lobbyn, och egentligen inte ens där. Anslutningen går upp och ned hela tiden och håller som bäst 28 kbit/s.
I början av vistelsen här försökte jag spela turbo-SNG:s men jag lyckades aldrig slutföra dem så det blev ganska dyrt.

De påstår att "så är det på Korsika", men det är bs. Jag vet, för på kvällarna händer det att jag smyger ut i buskarna och tjuvsurfar på grannens nätverk.



I går verkade emellertid alla pokermöjligheter försvinna för gott. Pokerstars krävde en ominstallation och var jag än försökte ladda ned hänvisades jag till pokerstars.fr, Som bekant tillåter inte Frankrike sina medborgare att spela real money på stars. Jag trodde först att jag hade lyckats lura myndigheterna med anonymiseringstjänsten Mullvad, men det verkar inte så.

Jaja, det är egentligen inte så att jag måste lira. Det är bara det att jag börjar känna mig lite uttråkad här. Mamma och Anna i all ära, men jämnårigt umgänge hade inte varit helt fel. Samtalsämnena blir en smula begränsade med en 7-åring och en 94-åring. I synnerhet som den senare hör ganska dåligt och man inte har lust att föra vissa diskussioner i 110 dB i restaurangen.



Jag saknar min Karin ganska hårt också. Vi har ju inte alls synkat våra semestrar eftersom vi blev ett par först i våras, men vecka 29 ska vi i alla fall få tillbringa tillsammans. Då åker vi till mitt sommartorp på norra Österlen, Lillehem, med barn och allt (hon har två).

Just det ja, saker som skaver ... Att internet suger och att frukosten (till skillnad från middagen) är an mardröm för en LCHF-are kan jag leva med. Däremot stör det mig att Langley verkar bygga sin verksamhet på att skita i arbetsrätten.
Ungdomarna som jobbar här sliter uppemot 15 timmar om dagen, utan övertidsersättning. De ska ta ut sin övertid i ledighet heter det, men sådana möjligheter bjuds aldrig eftersom de är konstant underbemannade.

Från lönen - ca 15 000 kr/månaden - dras 7 000 kronor för mat och logi (de lever under rätt usla förhållanden, på sina håll regnar det till och med in).
Dessutom får de själva stå för resa + transfer till och från Korsika (eller Kreta eler Guadelope). Att de anställda ska stå för resa, kost och logi känns rätt tveksamt. Langley kan ju anlita korsikaner om de vill slippa de kostnaderna.

Många av deras säsongsanställda får ut ungefär 4 000 netto när allt är betalt och avdraget. Inte konstigt att det enligt mamma (som varit här 10 gånger) är nya ansikten varje säsong.

Nu går det nog ingen nöd på dem. Det är ganska tydligt att ungdomarna som jobbar här kommer från övre medelklassen (mycket Askimsdialekt här, men det säger väl bara något för er som kommer från Västsverige).

Men det stör mig ändå så in i helvete att företaget håvar in miljoner på sådant bondfångeri. Och på att en generation ungdomar fostras in i att det är så det går till på arbetsmarknaden.

Sådär, det får räcka för i dag. Eder pokerrevolutionär säger over and out.

Full tilt på Full Tilt

Mitt intresse för pokervärlden är ju, som ni säkert noterat, starkt avtagande. Därför är det med lite av en axelryckning jag noterat händelseutvecklingen på Full Tilt Poker sedan ”the black friday”, dagen då det amerikanska justitiedepartementet slog till mot de sajter som erbjuder amerikaner att spela.

Men … obejektivt sett är det förstås en präktig skandal – eller kanske flera – som håller på att rullas upp. Jag orkar inte läsa alla tusentals forumsidor som skrivits i ämnet, men tror att jag snappat tillräckligt för att kunna ge er några cliff notes (för det fall någon av er lyckats missa detta):

• Världens näst största pokersajt – Full Tilt – har inte använt ”klientmedelskonton”. Spelarnas insatta pengar har ingått i samma kassa som företagets intäkter och är därmed inte skyddade mot myndighetsangrepp eller andra borgenärsfordringar. Mycket talar för att man finansierat sajtens expansion och marknadsföring med spelarnas medel. En fantastisk metod att slippa höga räntekostnader - så länge inte alltför många vill casha ut samtidigt …
  


• Full Tilt förefaller ha allvarliga cash flow-problem och har slutat betala ut till sina spelare. Man hävdar att man jagar finansiering, men vem vill gå in med pengar i den här soppan?
  


• Det påstås att en medarbetare på FTP adderat uppemot $5 M till David Benyamins konto. Transaktionen ska ha saknat täckning, och Benyamin har förlorat det mesta av de virtuella pengarna.
  


• Uppgifter om att alla som varit beredda att betala FTP $50-75 K kunnat köpa in sig i FTP:s proffsteam och bli ett s k ”Redpro”.
  


• En person som arbetat för Patrik Antonius hävdar att denne haft ett 40-tal konton på FTP, samtliga med 100% rakeback. Patriks assistent ska ha sålt kontona till hugade spekulanter.
  


• Phil Ivey har stämt Tiltware, FTP:s bolag för administration och marknadsföring på $150 M. Han påstår sig göra detta i solidaritet med alla de spelare som nu inte kan få ut sina pengar. Själva skadeståndsanspråket grundar han på att FTP:s agerande har förstört hans eget goda namn, då han är så starkt associerad till sajten.
  Hur det står till med det Iveyska rättspatoset ska vi låta vara osagt – många kommentatorer tolkar snarare hans stämning som ett försök att distansera sig från ett sjunkande skepp och en indikation på att FTP stinker ännu mer än vad vi hittills anat.
  
  När det stod klart att fusksajten Absolute Pokers kunder sannolikt kan känna sig blåsta på sina kontotillgodohavanden var jag rätt hård i min dom – ”skyll er själva”. Här är situationen delvis en annan. Den typ av anklagelser som nu riktas mot FTP är nya för mig och, tror jag, för de flesta andra.
  
  Samtidigt måste man vara självkritisk. Borde vi inte starkare ha ifrågasatt den totala bristen på transparens i Full Tilt? Är det rimligt att jag som kund – vare sig jag är highroller eller småspelare – ska sakna möjlighet att kontakta en företagsrepresentant?
  Och hur förtroendeingivande är det egentligen att ägarförhållandena är en så väl bevarad hemlighet?
  
  Även om den exakta ägarstrukturen är okänd står det klart att flera av pokerns ikoner är djupt involverade i FTP. Dit hör till exempel Howard Lederer, Phil Ivey, Chris Ferguson, Patrik Antonius och Phil Gordon. Det ska bli väldigt intressant att se hur väl de lyckas med att rädda sina anseenden i den här härvan.

Balkongfiske

Inhandlade lite fiskeutrustning i går och bland annat ett nybörjarset till Anna. Framåt kvällningen kände jag att jag ville testa spöt, så jag "agnade" det med en nyckel (kastpluggar säljs inte längre) och klev ut på balkongen.
Man är ju för lat för något annat.

Första kastet ut på gräsmattan gick bra. Vid det andra tog jag i lite mer, och nyckeln landade i ett träd, cirka 4 meter över marken.
Jag försökte i gott och väl 5 minuter dra loss den, men trädtopps-napp är svåra grejer och till slut fick jag ge upp och kapa linan.

Jag klandrar inte mina grannar om de tycker att jag verkar vara en ganska udda typ. Det är nästan ingen som fiskar från balkongerna på Blomstergatan.

Av barn och fyllon ...

... får man höra sanningen.
I går när Karin tittade in på en balkongfika:

Anna: "Hur gammal är du?"
Karin: "36 år"
Anna (inte kritiskt, bara förundrat): "Om det skiljer 11 år - hur kan ni då vara kära i varandra?"
Karin (skrattar): "Ja, det kan man verkligen undra!"

Fiskarskrönor ... och lite till

Är nyss hemkommen efter en dramatisk helg i obygden. För er som inte vet om det har jag numera en relation med min kollega, Karin. Hon är nyseparerad (inte p g a mig, jag lovar) men vi har känt varandra väl i 10 år och arbetat väldigt tajt ihop sedan några år tillbaka, så vi tror nog att vi vet vad vi ger oss in på.

Personlighetsmässigt passar vi osannolikt bra ihop - hon är en glad besserwisser precis som jag. Om hon bara kan sluta slå dubbelsexor så fort hon behöver när vi spelar backgammon så ser prognosen synnerligen god ut.

Nåväl, denna helg var vi bägge barnfria och passade på att köra upp till hennes föräldrars torp utanför Nora. Det ligger helt avskilt intill Bälgsjön, och planen var att slappa, fiska och komma undan kommunikationshysterin ett par dagar (man får promenera 500 meter eller ro ut på sjön för att ha täckning på mobilen).

På väg upp tänkte vi att jag skulle passa på att träna lite bilkörning. Det gick jättebra, bortsett från en smärre pedalförväxling på Statoil i Nora.
Jag tror att det framgår ganska bra av bifogad googlemap vad som hände.

Först gör jag en, i mitt tycke perfekt parkering. Karin tyckte dock att 25 cm är för liten marginal till intillstående bil, och beordrar mig därför att backa ut igen och göra om.
Sagt och gjort. Men när jag rullar in i P-rutan går det lite för fort, tycker Karin.
”Bromsa!”, ropar hon och jag som har lärt mig att jag måste lyda min handledares minsta vink stampar bromsen i botten.

Fast gasen då, förstås.
Bilen, en silverfärgad Opel Vectra V6, ger ifrån sig ett vrål och hoppar över kanten och en bra bit upp på den grässlänt som skiljer macken från landsvägen utanför, innan den stannar med ett ryck.

Jag brukar inte skämmas så lätt, men här ville jag bara gå upp i rök. Att gå in på macken och köpa fiskekort (så var planen) var ju bara helt uteslutet när jag kände 5-6 par ögon riktas mot oss.
Karin fick kliva ur och gå runt till förarsätet medan jag, så diskret jag kunde, baxade mig över i passagerarsätet utan att lämna bilen.

Hon grämde sig senare något enormt att hon inte hade sinnesnärvaro nog att ta en bild av min ”parkering”. Det var den första av två gånger den helgen som hon ångrade sin senfärdighet med kameran.

Efter denna incident var vi överens om att det bästa vore om jag snabbt kom upp i sadeln igen, så jag fick köra den avslutande sträckan till Bälgsjöbodarna. Förutom att jag vid något tillfälle tittade ned på växelspaken i stället för på vägen (”Du kör ned i sjön, Johan!”) så gick det faktiskt bra.

Väl framme vid torpet avnjöt vi en god lunch tillsammans med Karins pappa, och sedan var det dags att ge sig ut och fiska. Vi hade tillgång till en ganska stor aluminiumbåt och jag var inställd på gädda.

Jag hade med mig, tja man skulle väl kunna säga ”halvlämplig” utrustning, för ändamålet. Ett ABU-spö avsett för fiske 3 (kustfiske, lax, grov gädda), en hyfsad haspelrulle, massor av wobblers och spinnare, samt förstås gäddtafsar och en stor håv.
Den svaga länken var möjligen 0,30-linan, som var en kompromiss mellan hållfasthet och kastvänlighet. Å andra sidan tänkte jag ju att man får vara glad om man får några abborrar eller möjligen en 2-kilos gäddjävel.

Till saken hör att jag bara fiskat gädda en gång tidigare i mitt liv, och då lyckades bärga en 6-kilos ute vid Ängsö i Mälaren. Blixten slår ju aldrig ned två gånger på samma ställe etc. etc.

När vi hade varit ute i ungefär 20 minuter får jag hugg. Jag märker genast att det är gädda, och en hyfsat stor sådan.
”Det skulle förvåna mig om den är mindre än 2 kilo”, säger jag.

Jag fick snart uppvärdera min motståndare. Slirbromsen skrek i ett, och han stack iväg rejält åtminstone fyra gånger, men efter 15-20 minuter kamp lyckades jag i alla fall drilla upp honom (antagligen var det en ”henne”) till ytan.

Karin ger upp ett skrik, och när jag tittar ned för relingen förstår jag varför. Det var det största j-a monster jag har sett!
Fisken tycktes aldrig ta slut. Jag uppskattade längden till åtminstone 1.20 och vikten till någonstans mellan 10 och 12 kg. Karin, som till skillnad från mig inte är känd för att överdriva, la sig några kilo högre.

I den här vevan gick spöet av vid infästningen av den yttersta tredjedelen. Jag greppade snabbt linan (den måste hållas spänd) och vi funderade på hur i h-e vi skulle få monstret i båten. Eller ja, Karin funderade kanske mest på hur hon skulle övertala mig om att inte försöka få den i båten.

Jag tog fram håven, men trots att det är en av de större modellerna på marknaden gick det ju inte att få ned i närheten av halva gäddan i den. Att ta gälgreppet var jag inte så pigg på, av två skäl: för det första kan man göra sig väldigt illa på gälbågarna, för det andra skulle jag nog inte kunna lyfta en sådan tyngd över relingen utan att välta båten. Och att fortsätta fajten i gäddans rätta element var jag inte så sugen på.

Ungefär när vi insåg att det var kört utan huggkrok knyckte krokodilen på huvudet och linan gick av. Han gav oss en hånfull blick innan han vevade till med stjärtfenan och gled ned i djupet igen.

Medan jag drillade fisken hade jag bett Karin att vara beredd med kameran när den kom upp till ytan. Men när det väl inträffade var det bara för mycket, och någon bild verkar aldrig ha blivit tagen. Jag klandrar henne inte.

Vi var rätt skakiga efter mötet, och begav oss in till land igen. Att köpa huggkrok klockan fyra en lördagseftermiddag visade sig omöjligt, men på landet är det kontakter som gäller. Karins pappa ringde en bofast bekant, som genast ställde sig och tillverkade en.

Spöet lyckades jag reprarera hjälpligt och vi gav oss faktiskt ut två gånger till efter just den där gäddan. Antagligen var han lite försiktig efter vår drabbning, och vem skulle inte ha varit det med en 15 cm wobbler hängande i käften …

Trots den nesligt förlorade monstergäddan blev det en fantastiskt trevlig helg med god mat och trevlig samvaro, och jag ser fram emot att återvända till Bälgsjöbodarna om tillfälle ges.
Gäddan ska upp på land – så är det bara.

Den billöses klagan

I dag var sista omgången av Knatteskutt - ett slags idrottsverksamhet där barnen under 12 veckor får pröva på olika sporter. Det var fotboll i dag och det var förlagt till Skälby IP andra änden av stan.

Jag var som vanligt löjligt optimistiskt oc räknade med att vi skulle cykla dit på en halvtimme. För säkerhets skull begav vi oss hemifrån 40 min före utsatt tid.
Efter en timmes cyklande kom vi fram, 20 minuter försenade.

Anna var förvånansvärt bra på fotboll med tanke på att hon är skapt som en giraff. Eller så framstod det bara så eftersom de andra var mellan 4 och 6 år och halvmetern kortare :-)

Efterår var det bara att sätta sig på cyklarna igen. Till och med jag blev ganska mör efter sammanlagt två timmar på sadeln i gassande sol, och jag kan bara tänka mig hur tröttsamt det måste ha varit för fotbolls-Anna. Men hon klagade inte och hem kom vi till slut.

Nu blir det söndagsturnering på Party, sedan börjar en ny arbetsvecka. Hoppas ni alla mår lika bra som jag!

Livet leker (trots poker)!

Nä, jag har inte postat särskilt mycket sedan min oväntade comeback. Knappt alls, faktiskt.

Jag har helt enkelt haft fullt upp med det där som vi pokerspelare annars är så bra på att strunta i. Jag tror att det kallas "livet".

Jag mår alldeles fantastiskt och det enda jag möjligen har att beklaga är att jag inte kan berätta om det främsta skälet till det. Jag vill verkligen, men ään s länge är det omöjligt.

Fast en grej som också gör mig lycklig kan jag avslöja, och det är att jag håller på att köpa ett halvt hus i Lillehem (7 km från Degeberga, norra Österlen om man vill vara snäll).


Fastigheten, som inbegriper ett 1700-talsstenhus med 6-7 sovrum och en 5 500 kvadrat stor tomt med en väldigt märklig trädgård, tillhörde min svåger innan han gick bort för ett och ett halvt år sedan.
Jag tillbringade många av barndomens somrar där och minns än i dag när jag fångade en öring i Julebodaån, som vindlar sig rakt igenom trädgården.

Av svågerns tre bröstarvingar är det bara en, min systerdotter Paula, som vill behålla gården och om jag köper in mig på halva blir det möjligt.
Tyvärr är fastigheten väldigt nedgången och för att få ordning på den krävs antingen väldigt mycket tid eller väldigt mycket pengar.
Vi har egentligen ingetdera, men ändå - den här chansen får vi bara inte missa.

En tanke vi har är att låta vänner och bekanta att bo där gratis veckovis när vi själva inte har möjlighet (inklusive rätt många sommarveckor) i utbyte mot vissa arbetsinsatser.

Stället är verkligen perfekt att samla folk på, och jag drömmer redan om att arrangera Lillehem Open på loftvåningen, som nästan tigger om att få möbleras med några pokerbord.

Livet är verkligen gött nu på alla fronter. Jag blir mer och mer bekväm med min kosthållning och känner mig trygg med att blodtrycket sjunkit till normala nivåer och att vikten ligger stadigt under 80 kg.
Det enda som behövs för att komma upp i 5,0 är lite pokerframgångar, så att jag får loss pengar till renovering av Lillehem. Men det känns inte omöjligt att det kommer.

På återhörande!

Kom inte och gnäll hos mig ...

... om ni sitter fast med tusentals dollar på UB och Absolute Poker.

Att sajternas ägarbolag nu lämna in sin konkursansökan torde knappast komma som en blixt från klar himmel, med tanke på allt som skrivits och all kritik som framförts.

Visst, pokersidorna har genomgått en del ägarbyten genom åren, men det har funnits goda skäl att misstänka att det snarare har handlat om ansiktslyftningar än om verkliga, genomgripande reformer.

Av de uttalanden som gjorts av ägarna framgår ganska tydligt att spelarna kommer att förlora sina pengar i den förestående konkursen. Jag beklagar er som har pengar innestående, men tycker som sagt att ni har haft alla möjligheter att förutse detta.

Seen it all before ...

Spelade Partys 40k garanti i kväll och på den absoluta bubblan (21 spelare) såg det riktigt lovande ut med cirka 40 på 600-1200.

Men det går inte riktigt min väg nu. Hittade KK efter att en jämnstor stack som precis täckte mig öppnat med en minraise från tidig position och jag trebetade till drygt 6k. Ganska snabb fyrbet allin från honom och blixtsyn av mig. Jag viker inte KK på bubblan, liksom.

Han visade AQo och floppade såklart ett ess och så var det med det. Synd,för jag hade legat fint till om handen fått stå.

Handen är kanske inte jättemycket att säga om. Visserligen trebetar jag knappast med sämre än AQ och han borde inse att det jag trebetar med synar jag också med i det turneringsläget.
Men han kunde ju sätta bubbelpressen på mig, så helt vansinnigt var det väl inte ändå.

Har varit väldigt många turneringsslut i den här stilen nu och det knns verkligen som om jag hade legat rejält plus senaste månaden med lite mer normal utdelning i allin-situationerna. Å andra sidan - det kommer väl.

Aqva tur och retur i rekordfart

Har barnledig helg och tänkte jag skulle passa på att spela Club Aqvas månadsfinal, en 1 100 freeze.
Trots ganska långsam struktur lyckades jag knappt klara mig kvar i en timme.

Det började i typ 3:e given, när ag plockar upp AA UTG. Vi spelar 25-50 med 15 k i stackarna och jag slår upp till 200. Syn i rygg och sedan re-raise till 500 från en spelare i mittposition. Big blind synar och det är till mig.

Jag måste naturligtvis fyrbeta här för att undvika en fyrvägspott, så jag gör 2 200. Förste man viker, men han som re-raisade mig synar tämligen snabbt. Big blind viker.

Flopp K 9 3, två hjärter. Kungen är inte bra, inte så mycket för att jag r rädd för KK som för att QQ och JJ inte längre kommer att stacka av.
Jag betar ut 2 700, och killen höjer till drygt 10 k. Det innebär i praktiken allin.

Att vika här är inte möjligt, det ligger för mycket pengar i potten och KK och 99 är en rätt liten del av hans range, som antagligen domineras av AK och flushdrag som AhQh och kanske AhJh.
Så allt får åka in och han visar bägge delarna av rangen, det vill säga AhKh för toppar och nötflushdrag.

Turn är blank men river kommer hjärter, och han vinner jättebaljan. En komisk parentes är att jag inte upptckte detta, utan trodde att jag hade vunnit potten.

Nere på ca 4 k alltså efter bara ett par händer. Genom bra kortsnitt och lite flyt lyckades jag komma upp i ca 7 k innan det började surna igen. Först genom att jag får KJ rivrat av en flush på en J hög bräda som jag synat ned och sedan genom min allra sista hand.

Jag har cirka 3 500 på knappen och vi spelar 75-150. Alla lägger sig till mig och jag gör 400 med 5s7s. Syn från small blind och flop 9c 4s 6s.
Han har As9d och checkraisar mig förstås allin. Bordet blankar trots straghtflushdraget ut och jag kunde börja promenera hemåt.

Det är faktiskt rätt skönt att åka tidigt i en turnering som brukar pågå i 9-10 timmar och bara har 3 priser. Bubbla är helt klart mindre skönt.

Nu har jag ätit en god och LCHF-korrekt middag (rikligt med biff, bearnaise och grönsallad) och ska väl börja reka kvällens turneringar.
Trevlig helg på er!

Musta(s)ch ftw!

Det går inte att komma ifrån: Juholt har humor.